Efter diagnosen fick Seméli Papadogiannakis ta en annan väg för att nå sin dröm.

REUMATIKERVÄRLDEN NR 3 2024

TEXT: MALIN LETSER, FOTO: PRIVAT

KARRIÄR. Målet var inom räckhåll när sjukdomen tvingade Seméli Papadogiannakis att tänka om. Men även om livet inte blev som hon tänkt lever hon sin dröm idag: som rymdforskare.

Drömmen om att jobba med rymden väcktes redan när Seméli Papadogiannakis var barn. Målinriktad och dedikerad ledde intresset till doktorandstudier i astrofysik vid Stockholms universitet. Efter examen hade hon siktet inställt på en karriär inom akademin och att göra internationell postdok.

– Jag hade föreställt mig att jag skulle göra en eller två postdoktor utomlands, berättar hon.

Allting gick enligt plan när något började kännas fel i kroppen. Hon berättar att hon under studietiden brukade spela badminton med en doktorandkollega och det var då hon började misstänka att något inte stämde.

– Jag upptäckte att mina leder svullnade upp efteråt. Sedan fick jag problem med att ordna frukosten. Jag var klumpig, tappade fat och kunde inte skära rätt. Det var ganska diffusa symtom, berättar hon.

Vissa dagar kunde Seméli inte heller ta sig till universitetet med cykel. Knäna och fötterna bar inte. Till slut gick hon till vårdcentralen där hon blev remitterad till en reumatolog. Sedan gick det snabbt.

– Jag fick diagnosen RA, berättar hon.

ÅREN SOM FÖLJDE var tuffa. Samtidigt som det dröjde innan medicineringen fungerade höll hon på med sin avhandling. Dessutom hade läkaren rekommenderat Seméli och hennes partner att avvakta med att försöka få barn, något de ville.

– Den här tiden var inte lätt på något sätt. När det var som värst kunde jag inte ens klä på mig själv eller laga mat. Min partner satte upp en voice to text, så att jag kunde skriva med min röst. Jag satt där och pratade med en datorburk. Det kändes som att ingenting gick framåt, säger hon.

Tre år senare började hon få sjukdomen i schack – detta samtidigt som hon lyckades lämna in sin avhandling och blev doktor i astrofysik. Det var en glädjande vändpunkt. Samtidigt insåg hon att drömmen om att göra postdok skulle bli svår att förverkliga.

– Jag hade sett framför mig att åka till USA, min partner var också inställd på det. Men jag förstod att det skulle bli svårt. Om man har en funktionsvariation är det många saker som kan hindra en från att fungera optimalt, inte enbart medicineringen. Som postdok förväntas man jobba många timmar, och oregelbundet. Jag märkte att jag inte riktigt klarade det, berättar hon.

Det var jobbigt för Seméli att inse att drömmen inte skulle gå att uppfylla. Samtidigt ville hon inte riskera att må sämre i sin sjukdom när hon äntligen hade börjat må bra.

– Jag hade fått biologiska läkemedel och insett att man faktiskt kan må hyfsat bra trots RA. Då ville jag inte riskera att må dåligt igen, säger hon.

SEMÉLI BÖRJADE leta jobb som hon kunde tänka sig i Sverige istället och hittade en grupp på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, som jobbar med rymden.

– Det kändes jättespännande!

Hon väntade tills FOI utannonserade en tjänst och så snart de gjorde det sökte hon, och fick, jobbet som rymdforskare. Just nu är hon projektledare för en forskargrupp som forskar om rymdlägesbilden.

– I korta drag handlar det om att vi övervakar alla människogjorda objekt som finns i rymden, och tittar på rymdvädret och hur det påverkar objektens banor. Eftersom det är FOI tittar vi på den militära aspekten ur rymdlägesbild. Vad utgör ett hot? Vem kan se vad och när? säger hon.

Hon berättar att jobbet känns meningsfullt och samhällsnyttigt och att hon kan jobba heltid. Däremot är hon noga med att ta extra pauser och se till att inte jobba mer än sina timmar.

– Jag går lite extra i korridorerna också, och försöker ta en promenad mitt på dagen, varje dag.

2021 FICK SEMÉLI och hennes partner sitt efterlängtade barn, en dotter som i dag är tre år och som Seméli går och simmar med några gånger i veckan.

Längs vägen har hon haft stor hjälp av att hon tidigt gick med i Unga reumatiker, och att hon nu är med i Mitt i livet-nätverket i Reumatikerförbundet. Att kunna dela erfarenheter och att inte känna sig ensam har betytt mycket.

– Det har fått mig att acceptera min sjukdom och inse att det finns sätt att komma ur den värsta gropen som man hamnar i, säger hon.

Idag kan hon konstatera att livet inte alltid blir precis som man har tänkt sig, men att det kan bli bra – för att inte säga bättre – ändå.

– Jag är jättenöjd med mitt jobb. Det är skönt att känna att jag kan göra något meningsfullt där jag använder min expertis, utan att behöva jobba övertid och skada på kroppen. Mina leder mår bra. Dessutom kan vi ha ett fungerade familjeliv. Det hade jag inte kunnat få annars! «