Karin Bjurn har fått omvärdera vad som är viktigt i livet.

REUMATIKERVÄRLDEN NR 4 2024

TEXT: MALIN LETSER, FOTO: PRIVAT

INSTÄLLNING. Under sin andra föräldraledighet var Karin Bjurn så dålig att hon tvingades krypa runt på golvet, men det dröjde innan hon fick en förklaring: ankyloserande spondylit. Diagnosen har fått henne att omvärdera livet.

Allting började 2018 då Karin Bjurn fick utslag på kroppen. Vården misstänkte psoriasis eftersom det fanns i Karins släkt, men snart fick hon ont i fötterna och svårt att gå också. Den här gången misstänktes hälsporre.

– Jag hade konstant smärta i fötterna som blev värre och värre.

Under den här tiden födde Karin Bjurn sitt första barn. Hon tampades med smärtor under föräldraledigheten, fick långdragen halsfluss och fortsatte med utredningarna.

– Det gick så långt att jag fick en remiss till en ortoped och att jag till slut opererade foten, berättar Karin Bjurn.

Operationen gjorde ingen skillnad. Smärtan höll i sig och spred sig till knän och bröstrygg. Karin beskriver det som att hela kroppen höll på att kollapsa. Samtidigt väntade paret sitt andra barn.

– När jag var hemma med vårt andra barn fick jag krypa runt på golvet. Jag kunde inte gå under hela föräldraledigheten och mitt största problem var hur jag skulle klara av att hämta och lämna på förskolan. Nu i efterhand kan jag känna mig ledsen för det. Jag hittade mina sätt att fungera, men jag blev inte den mamma jag såg framför mig att jag skulle vara.

INFÖR DEN HÄR intervjun har Karin Bjurn gått igenom sin journal för att minnas alla turer inom vården.

– När jag läser min journal från sommaren 2020 ser jag i anteckningarna att jag var väldigt orolig. Jag kunde inte ta hand om mitt barn längre och vi hade testat allt som gick att testa. Stötvågsbehandlingar, tejp, olika inlägg i skorna. Men det var aldrig någon läkare som nämnde att det kunde vara reumatism, berättar hon.

Det var i slutet av sommaren 2020 som Karin Bjurn – lite av en slump – läste i tidningen 1177 om en person som fått en reumatisk sjukdom efter att ha haft halsfluss.

– Jag började själv pussla ihop bitarna. Jag hade fått värre smärta efter halsflussen och kunde se en koppling. Jag ser i min journal att jag tog upp det här med läkaren.

Det dröjde ytterligare ett år innan Karin kom i kontakt med en läkare som tog henne på allvar och som skickade en remiss till reumatologen.

– Under den här tiden är jag helt desperat. Jag har panikkänslor och söker även akut hjälp flera gånger. Tur i oturen var det här under pandemin, så jag hade möjlighet att jobba hemifrån. Annars hade jag inte ens kunnat jobba.

Den här perioden i livet påverkade givetvis hela familjen. Karin kunde inte leka med barnen och hennes man fick dra ett stort lass.

– Det kan vara jobbigt att tänka på efteråt, hur mycket jag förlorade under de här åren.

EFTER FLERA magnetröntgenundersökningar, ultraljud och prover fick Karin Bjurn till slut en diagnos – ankyloserande spondylit.

– Under den här perioden gick jag hos en fysioterapeut och jag minns att jag fick sitta ner och göra tåhävningar, det var vad jag klarade av. Men jag fick rätt medicin på första försöket och inom en månad var jag symtomfri.

Att äntligen få en diagnos var delvis en lättnad för Karin. Det var skönt att få bekräftat att hon faktiskt var sjuk och att det fanns något att göra. Samtidigt blev det lite av en chock.

– De första två åren blev jag ett med sjukdomen och kunde nästan inte prata om annat.

Parallellt med att hon började acceptera sin sjukdom och kunde börja leva mer som vanligt fanns det en sak som hon inte ville tumma på: ett tredje barn.

– Jag har alltid velat ha tre barn, sjukdomen skulle inte få stoppa det, berättar hon.

Den här gången fick Karin och hennes sambo planera sin graviditet tillsammans med läkaren.

– Det kändes självklart att sluta med medicinerna under graviditeten. Jag kände att en bebis inte hör ihop med mediciner. Men läkaren informerade om de stora riskerna med att ha så mycket smärta under en graviditet. Vi hade många, långa samtal kring fördelar och nackdelar och det slutade med att jag tog medicinen hela vägen.

GRAVIDITETEN OCH förlossningen gick bra och i dag har Karin Bjurn tre barn och kan jobba heltid som konsult inom it. Hon känner sig stark och planerar för att springa tjejmilen i höst. Resan mot en diagnos har varit tuff, men hon är även tacksam för alla erfarenheter och lärdomar den har gett henne. En av dem är att vara påstridig.

– Jag har varit förbannad, arg och besviken på sjukvården. Men jag är glad för att jag inte har gett mig! Man behöver kämpa och ligga på för att ta sig fram, tyvärr.

Samma inställning är hon glad att hon hade när hon höll fast vid drömmen om att ha tre barn.

– Jag kan förstå att många tvekar inför att bli gravida, speciellt när man står på medicin. Men jag hoppas att rädslan inte ska hindra de som verkligen vill få barn.

Med diagnosen har Karin även fått en ny inställning till sin hälsa och välbefinnande.

– Sjukdomen har uppmuntrat till en mer hälsosam livsstil och jag är medveten om de val jag gör. Jag har lärt mig vikten av att ta hand om kroppen, träna, äta bra och att inte stressa. Det har även påverkat hur jag uppfostrar mina barn, att jag lär dem att ta hand om sig.

En annan sak som diagnosen har bidragit till är att Karin i dag har helt andra mål i sitt liv.

– Förut kunde jag ha materialla mål, jag ville uppnå saker och ha saker. Nu är mitt långsiktiga mål i livet att jag ska kunna åka slalom med mina barnbarn. «